stinacharlotta

Tänkte att jag bara skulle slänga in ett snabbt inlägg idag. Killarna är på födelsedagskalas hos familjen med mamma Nicki som gör alla desserter till puben. Deras yngste son fyller fem år idag. Så jag och killarna tränad på den svenska födelsedagssången innan vi gick dit, men jag torr inte att de sjöng den. Men de undrade i alla fall hur man sjöng den så jag sjöng den några gånger, vilket de nog tyckte var roligt. Ska som sagt hämta dem om en stund och Nicki sa att hon skulle spara en bit födelsedagstårta till mig, vilket jag hoppas på. Gick till puben efter att jag lämnat killarna, åt lunch och träffade Nils, den tyska irländaren som bor här mer eller mindre året om. Han var precis som jag ledig nu på eftermiddagen så vi bestämde oss för att åka på en liten tripp. Han ville visa Crookhaven från andra sidan, uppifrån bergen, på andra sidan bergen. Dessutom ska jag tillägga att vädret är helt fruktanvärt irländskt här. Regnet öser ner och det blåser. Man kan inte ha paraply här, för de går sönder direkt. Vi hämtade i alla fall bilen och körde ivgä, vilket dock inte visade sig vara det lättaste eftersom bilen immade igen och regent öste ner så vi såg i stort sett ingenting. När vi i alla fall slutligen lyckats krångla oss upp för alla backar upp till bergets topp, trixat till en parkering (backade ner i diket och vi bestämde oss för att det dög), gick vi ut på berget för att se Crookhaven på andra sidan vattnet. Och det hade säkert varit jättefint - om jag hade kunnat öppna ögonen! Det blåste något helt otroligt mycket och regnet kändes som spikar! Dessutom var det alldeles dimmigt så vi såg i stort sett ingenting. Men jag ska se till att åka dit upp en solig och fin dag, för att det lilla som jag ändå lyckades se idag så är utsikten däruppifrån helt fantastisk!

Vi stod där i cirka tio sekunder innan vi skyndade tillbaka till bilen och krånglade oss nerför backarna igen. Jag är så glad att vi inte mötte någon, för det hade inte gått! Någon hade behövt backa hela vägen tillbaka, för det är helt omöjligt att mötas på den minimala, smala vägen med buskarna hängades utmed kanterna på vägen. När vi kommit ner bestämde vi oss för att ta oss till Mizen Head, en fyr som är väldigt känd här på Irland. Tror att det är den andra mest kända platsen på Irland, eller den andra mest besökta eller något sånt. Vi åkte dit i alla fall, men visade sig också inte gå vidare bra eftersom det inte gick att gå ut till fyren. Vi gissade på att det berodde på vädret och för att det blåste så mycket. Så vi såg ingenting, men nu har jag i alla fall varit där uppe, så jag hittar dit nästa gång! Tillbaka till Crookhaven igen och vi var båda helt genomblöta! Med lite torra kläder på gick jag in till puben och tog en värmande cappucino. Vår lilla tripp gav egentligen inte så mycket, men roligt var det! Alltid skoj att se lite annat än Crookhaven! Även om vi nu då som skrivet knappt kunde öppna ögonen på grund av vädret..

Pratade förresten med Enda som jobbar här på puben, mamma. Han är gardener och sa, han visste inte helt hundra, men trodde att det där gula buskarna som breder ut sig över bergen här kallas furtrees (som i päls på engelska. Tror jag..)

Nu ska jag snart ta och hämta killarna som helt säkert är in a sugar rush. Kan bli en spännande kväll det här. Hoppas att Nicki har den där tårtbiten.. Hoppas att ni har en bra helg där hemma, med fint väder! Om ni har det, kan ni inte skicka hit lite av det fina vädret..? Bara lite, det skulle göra stor skillnad!

Så var det dags för en ny uppdatering igen. Allt lunkar på här i Crookhaven och den här veckan har det faktsikt hänt mycket saker även om byn är väldigt öde. Man ser ett par turister varje dag, men mer än så är det inte. Pubarna är i stort sett tomma, förutom vi locals eller några pensionärer som åkt från Cork på en liten dagstur. Men som sagt, mycket har hänt den här veckan. Jag har kört bil på fel sida och med ratten på fel sida för första gången! Jag och mamma Emma åkte för att hämta killarna från skolan i tisdags och sedan åkte vi och hämtade min bil som varit på lagning hos Billy Barry i Goleen. Sedan var det det bara att hoppa in på fel sida och följa efter Emma. Oj, vad jag var nervös! Men vad roligt det var! Det kändes lite som att jag precis hade fått körkort igen och jag kunde inte riktigt känna vart på vägen bilen låg. Så första resan blev läskig, men det var verkligen roligt! Efter det har jag kört varje dag nu, så det känna verkligen mycket bättre nu! Och jag som älskar att köra bil tycker bara att den här utmaningen är rolig! Igår åkte jag och Linda till Schull för att kolla in den lite större byn. Schull har fem eller pubar, till skillnad från Crookhavens tre, så ni förstår att Schull är något större. Det är i alla fall så man mäter byarnas storlekar här på Irland - genom antalet pubar. Men Schull var helt okej och har det man behöver. Det finns bank, en lite större mataffär och några diverse småbutiker. Det var väldigt roligt att komma härifrån lite och se lite andra människor och se lite civilisation. Vi åkte lunch på en av Schulls sex pubar,  the Burkatty Inn, och sedan åkte vi och hämtade killarna i skolan. Jag jobbade ett par timmar och sedan var jag ledig ett par timmar igen. Då åkte jag och Andi till en av stränderna här och kollade på Linda när hon surfade. Jätteroligt! Det var verkligen varm och skönt på stranden! 

Linda flyttade förresten in hos mig igår, till min lägenhet. Hon har bott i ett litet rum med våningssäng och sängen är för övrigt otroligt obekväm. Och eftersom vi trivs så bra ihop och har så roligt så kändes det helt självklart. Nu känns min, förlåt vår, lägenhet jättemysig och bebodd. Det gjorde den inte innan.

Idag har jag en ledig dag, vilket känns jätteskönt. Har bara tagit det lugnt, läst och tog en promenad till Barley Cove och plockade lite snäckor. Nu sitter jag utanför O' Sullivan med en flaska Heineken och bara njuter. Jag är ju faktiskt ledig så jag tycker att jag kan få unna mig en öl så här på eftermiddagen!

Vädret här går aldrig att lita på och det slår om lika fort som det slår tillbaka igen. Det började med sol och fint väder imorse, men nu är det mulet och blåsigt och mina fingrar börjar bli väldigt kalla så ska ta och avsluta det gär nu. Man vet aldrig vad det blir för väder här, men ändå befinner jag mig tydligen på den bästa platsen på Irland, säger de här. Det kan ösregna i Goleen som ligger tio minuter härifrån, men vara superfint väder här i Crookhaven. Tydligen är denna byn ändå en av de platser där de regnar minst.

Ikväll blir det lugnt. Linda jobbar till stängning och sedan får vi se om vi tar oss till puben för en öl eller bara myser med en film. Vi pratade om att se The Holiday. Kan vi inte bestämma oss för vilket får det väl bli båda två... Hoppas ni har det bra där hemma! Hörde att det hade snöat häromdagen..

Nu ska jag dricka upp resten av min Heineken och njuta av resten av dagen!
Peace!

Sista dagen här i huset och hos familjen börjar gå mot sitt slut. Nu vill jag verkligen åka hem! Nu när väskorna är packade går man bara och väntar på att få åka! Det är alltid så när man ska åka hem efter att ha varit iväg någonstans. Men så har dagen känts - "väntande". Dock kunde jag inte ha fått en bättre sista dag här! Vädret har varit underbart, varmt och soligt! Nu är sommaren här igen. Jag och hunden Edie har suttit ute i trädgården i stort sett hela dagen och bara njutit. Jag kommer verkligen att sakna Edie och familjen. Idag när jag gick min sista promenad med Edie var det verkligen med syftet av bara njuta av de gröna fälten och lummiga skogarna. Jag måste nog säga att jag tycker att jag har lyckats att njuta den sista dagen. Jag känner mig otroligt nöjd med allt!

Jag kan inte förstå vart tiden har tagit vägen?! Men det där med tid är också en väldigt knepig sak. 6:e januari, dagen då jag kom hit, känns som en evighet sedan och samtidigt känns det som att det var igår! Jag minns snön och den första promenaden över fälten med George, killarna och Edie. Allt var så nytt och främmande! Jag minns då Bo kom och hämtade mig i Chippenham hos familjens vänner dagen efter (på grund av snökaoset). Jag minns bilfärden till Colerne och då Bo frågade vart i Finland jag var från?? Nja, sa jag, hrmm.. Sverige.. Jag minns första anblicken av huset och då jag möttes av Harry som kom springandes och frågade om jag ville ha hjälp med väskorna. Jag minns ögonblicket då dörren till huset öppnades och möttes av George och Joe som stod där och Edie som kom rusandes för att hälsa. Jag minns rundturen i huset, jag minns då jag gick in i mitt rum för första gången och tänkte; "här ska jag sova i fem månader". Allt var så otroligt nytt! Som sagt, jag minns allt som om det var igår, men nu när jag tänker tillbaka inser jag hur otroligt mycket jag har hunnit med här!

Jag inser hur otroligt mycket jag har växt i mig själv. Om jag ska jämföra mig själv med då jag kom hit och när jag nu åker härifrån, så är det två olika personer, men ändå samma. Den 6:e januari var det en "liten" Stina som kom hit, nervös, spänd och oförberedd på vad som väntade och hur det skulle kännas. Skulle jag klara av det på egen hand? Nytt land, nytt språk, ny kultur, ny familj, nytt hus, nytt hushåll, nya regler, nytt jobb. Och allt detta på egen hand. Det ska erkännas, jag var livrädd, men samtidigt ville jag verkligen detta. Och nu när jag ska åka härifrån är det en "stor" Stina som beger sig med de båda väskorna från Colerne. Jag har verkligen vuxit i mig själv och jag känner mig otroligt självständig. Jag har lärt mig så fantastiskt många saker här och har träffat så otroligt många människor! Om jag får vara lite osvensk så måste jag säga att jag är rätt stolt över att jag fixade det. Så många gånger har det varit så otroligt jobbigt och många gånger har jag inte velat annat än att åka hem. Men jag tog mig igenom det, mycket tack vare er där hemma, familj och vänner! Tack snälla ni! Jag hade inte klarat det utan er! Jag kan tänka mig att det inte alltid har varit det roligaste att prata med mig, då jag bara har varit deppig och nere. Tack mamma och pappa som har stått ut med alla gråtande samtal och tack allihop för era stöttande ord! Tack alla ni som hälsat på förgyllt tillvaron här enormt mycket! Men nu börjar det blir rätt tjatigt, det här tack-talet, så jag avslutar bara med ett stort TACK till alla inblandade!

"Ensam är stark", sägs det, men efter min tid här vet jag inte om jag helt håller med om det. Ensam är inte stark, i alla fall inte till en början. Men ensam BLIR stark, det är en sak som är säker! Mycket har jag gått igenom, både kämpigt´och jobbigt och underbart och jätteroligt! De sista veckorna har verkligen gjort hela vistelsen här. De har förgyllt hela vistelsen. För ungefär en och halv månad sedan ville jag inget annat än att åka hem, och när jag nu tänker tillbaka så är jag så otroligt glad att jag inte åkte hem då allt var som värst. Hur hade det varit?? Jag hade åkt hem med mungiporna nere vid skosulorna och det hela hade sammanfattats som en jobbig tid i England. Men så fick jag de här sista underbara veckorna och nu när jag åker, åker jag verkligen med flaggan hissad högt i topp! Jag är helnöjd! Jag saknar redan familjen och England, och jag har inte ens lämnat landet än! Jag kommer nog alltid att ha en liten del av England i mig, så känns det. I alla fall glömmer jag inte England i första taget! Istället är jag nu lite orolig för hur det kommer att kännas att komma hem till Sverige, nu när jag har min vardag och mina rutiner här?! Det kommer säkerligen att kännas konstigt och jag är övertygad om att jag kommer att sakna allt här. Men sedan efter att jag har varit hemma i någon vecka kommer det säkert att kännas som att jag aldrig har varit här, eller som att jag bara var här i England i ett par veckor. Dock ska jag inte spekulera och tänka för mycket. Det tar jag när jag kommer hem, innan dess kan man inte veta! Ja, som sagt, många gånger har jag tänkt på det här inlägget - sista kvällen. Hur skulle det kännas? Vad skulle jag skriva? Och nu sitter jag här rätt nollställd och med blandade känslor, det var inte riktigt det jag hade tänkt mig. Så man kan aldrig veta vad man känner några veckor framåt i tiden!  

Nu ser jag verkligen fram emot att träffa er alla där hemma och jag vill inget annat än att packa ned det sista väskorn aoch slutligen ge sig av, det är ju det jag väntar på! Hemma väntar sommaren, tillsammans med familj och vänner, jag kan knappt vänta! Om nu allt går som det ska, sitter jag nu på planet, om exakt ett dygn, och sedan hörs och ses vi i Sverige nästa gång! Nu ska ta en sista kvällspromenad här i Colerne, tror jag..

Ta hand om er!